Det lilla enkla fina

Idag är jag tillbaka på jobbet efter några dagars komp. Jag har börjat ta ut min övertid som jag sparat på mig under våren vilket innebär att jag jobbar minsta möjliga fram till semestern – helt okej. Och bra för mig. Jag behöver träna på att vara ledig och inte bara jobba med annat när jag inte är på mitt huvudjobb. Jag har insett att jag är lite rädd för att stanna upp och vila eftersom det brukar bli så mycket tankar och tyngd då. Så jag springer lätt på. Men jag blir bättre och bättre på att stanna upp och inse det. Och har bestämt mig för att verkligen träna denna sommar. På att stanna kvar i nuet. I närvaron.

En sak jag älskar att sysselsätta mig med när jag är ledig, som inte har med jobb att göra, är att strosa iväg till närmsta secondhanden. Igår var jag där för att hitta sandaler till lilla e. Bara sandaler. Men hoppsan vilka små skatter som ändå hamnade i min påse…

20130527-151321.jpg

20130528-085844.jpg
Det här med att shoppa… Och att bli kär i grejer. Det är någon jag jobbar på. Eller snarare av. För min egen hållbarhets skull, och för jordens och klimatets.
Jag har motvilligt insett att för mig handlar shopping ganska mycket om att dämpa och fylla. Och jag tror det är många som kan känna igen sig i detta. Det är som att vi bär på en slags tomhet som vi försöker fylla med olika saker. Ibland är den mer tydlig, ibland märks den knappt alls. För en person som mig är den ganska konstant närvarande. Parallellt med att jag lever ett väldigt lyckligt liv fyllt av nära relationer och en god tillvaro bär jag på denna tomhet och får passa mig för att den inte tar överhand. Den handlar om min fundamentala längtan efter svar på livets stora frågor, och saknad efter den fullkomliga närhet jag känner mig skapad att leva i.
För mig är det lätt att hamna i dåliga vanor för att fylla denna tomhet. Som i konsumtionsdiket. Och det är väl ganska tydligt att det är fler än jag som hamnat i detta dike i vår västvärld.

Detta dike är dåligt på ett personligt plan – eftersom det inte fyller tomheten utan ofta leder till en ännu större hopplöshet – men det skadar också miljön och hotar hela vår framtid på denna planet. Som vi alla vet. Därför måste vi, och det finns tyvärr ingen annan väg att gå, förändra våra vanor. Och det börjar i den lilla människans vardag, tror jag.

För några månader sedan bestämde sig jag och Emanuel för att handla Rättvisemärkt och ekologisk så långt det är möjligt. Och är det en produkt vi ”behöver” som inte finns som rättvisemärkt eller ekologisk vara ska vi fråga oss:
– behöver vi verkligen varan eller vill vi bara ha den?
– vem får i slutändan betala priset för varan i form av miljökatastrofer och vidriga arbetsförhållanden?

Jag vet, det låter oerhört pretentiöst och svårt att orka leva efter i längden, MEN det fina är vad som hänt med mig efter vi tog detta beslut.
Jag förstår ju att min lilla familj inte räddar planeten genom att köpa ekologiska och rättvisemärkta produkter – det är såklart en fis i rymden – men om alla gjorde som vi skulle det ju faktiskt vara mer än så. Då skulle vi på riktigt kunna påverka och förändra på riktigt.

Och vi i väst har inte riktigt något val. Som de sa på biståndsorganisationen Diakonia, när jag var där för några veckor sedan, angående sin senaste kampanj springnotan:
Vi i väst har flera år suttit vid bordet och ätit gott, men istället för att betala för oss har vi lämnat en springnota som den fattiga delen av världen nu får betala. I form av klimatkatastrofer, och vidriga arbetsförhållanden. Det är dags att vi betalar för oss. Och att vi förändrar våra vanor.

Den övning det inneburit för mig att tänka till när jag ska köpa något, och försöka handla så miljövänligt som möjligt, har börjat göra något med mig. Och detta är fint. Den panikartade känsla av att ”jag måååste verkligen ha den här grejen för att vara lycklig” och jag ”behööööver verkligen den här produkten och kommer ångra mig såååååå om jag inte köper den” har mattats av. Jag har blivit lugnare när det gäller att handla och insett att jag verkligen klarar mig utan… det mesta som jag tror att jag behöver.
Jag har liksom börjat njuta av de saker jag faktiskt har. Och de saker jag kan göra själv. DIY-andan har rotat sig ännu djupare i mig och kreativiteten har fått en ännu större plats.
När det gäller mat har jag börjar värdera denna på ett helt nytt sätt. Jag slänger inte mat som förr- eftersom den är så mycket dyrare (den kostar det den egentligen kostar) och jag värderar den högre. Då den inte heller innehåller lika många dåliga grejer i form av tillsatser och bekämpningsmedel som ”vanlig” mat märker jag att jag även njuter mer av den och har en bättre relation till den än jag haft på länge (den relationen har varit lite komplicerad genom åren).
Och jag tycker det som Patrik Hagman, en favoritförfattare, säger om frihet verkligen stämmer. Han pratar om att frihet inte är detsamma som valfrihet utan frihet är möjligheten att välja det goda. Genom att bestämma sig för att bara handla ekologiskt och rättvisemärkt är jag lugnare när jag handlar eftersom jag inte behöver göra tusen olika val hela tiden (som innan stressade mig onödigt mycket) utan istället har jag några få varor att välja mellan i affären. Sen åker jag hem med ett lugn över att jag inte köpt mer än jag behöver (oftast) och att de varor jag köpt är så bra de kan bli utifrån ett etiskt och miljömässigt perspektiv.
Det kanske låter högtravande men det ger mig en väldigt tillfredsställande känsla.

I det stora hela har denna övning hjälpt mig välja att lägga tid på det viktiga i mitt liv, det jag egentligen värderar högst. Jag har börjat hitta mer tid och lugn till familj och vänner istället för att hasta runt i något slags konsumtionshysteri, och det enkla i livet har också blivit det jag uppskattar mest. Det är som att jag har taggat ner, snurrat klart och börjat andas djupare. Och fått mer tid till… Livet.

Jag börjar ana att om jag lever ett enklare liv, med mindre utgifter kan jag också leva ett rikare liv. Jag behöver inte lika stora inkomster eftersom jag inte har så stora utgifter. Jag tillåts varva ner och hinna ikapp mig själv.
Lite som miljöpartiets förslag på en 35-timmars arbetsvecka. För att fördela arbete till fler och för att hjälpa människor leva enklare men rikare liv. Fint. Och bra. För att vi ska hålla i längden.
Sånt tänker jag på idag. Vad tänker du på?

Today I’m pondering upon how I can live a good sustainable life that effects the world in a good way and saves our future.

xxx
Jenny

Annonser

2 thoughts on “Det lilla enkla fina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s